Niceville av Kathryn Stockett
Inledning
Innan jag börjar berätta om boken respektive filmen Niceville vill jag bara skriva att detta är en bok som jag blev förälskad i efter att ha läst första kapitlet. Det är en bok som fångar en och får en att vilja läsa mer. Den innehåller en bra historia i bakgrunden. Den utspelar sig under 1950-talets medborgarrättsrörelse i USA i en liten stad i söder som heter Jackson. Läsaren får också lära känna karaktärerna väl, tack vare bokens längd och författarens skicklighet; detta faller självklart bort en del i filmen även om även den är lång (över två timmar och tio minuter). Jag är en person som gärna undviker filmatiseringar eftersom man nästan alltid blir besviken, jag klarar inte riktigt av att saker förändras och försvinner när 350 sidor ska komprimeras till en långfilm.
Beskrivningar
Boken är skriven med enkelt språk och fokuserar mer på själva budskapet om mod och solidaritet med medmänniskor oavsett hudfärg, vilket fungerar väl. Beskrivningar av personer och miljöer är koncisa och ger en bra bild utan att sväva ut och uppta för mycket plats. Eftersom man får så klara bilder av hur huvudpersonerna ser ut, blir man självklart besviken när skådespelarna inte ser ut som de ”bör” göra, men filmskaparna lyckades ändå ganska bra med alla karaktärer förutom en av huvudkaraktärerna, Skeeter, som skulle vara lång, blond och ha en spetsig nästa. I filmen var hon istället rödhårig och inte särskilt lång. I boken tog författaren ofta upp hur hennes längd gjorde att hon ansågs vara ful och okvinnlig, och det är därför som man trodde att det skulle vara viktigt i valet av skådespelerska. Dock minns jag att när jag läste boken tänkte jag att Octavia Spencer skulle vara perfekt för rollen som Minny, trots att jag inte hade någon aning om vilka skådespelare som medverkade i filmen. Därför var de glädjande att de valde just henne.
Kort om händelseförloppet
Berättelsen består av tre parallella handlingar, vars berättares öden vävs samman. De tre kvinnorna som berättar historien är: Aibileen, ett äldre hembiträde som arbetar för miss Leefolt, Minny, som arbetar för miss Hilly och Skeeter, som är en vit kvinna vars familj har ett svart hembiträde. Minny sparkas sedan av miss Hilly, för att hon använt de vitas toalett. Hon får då jobb hos en kvinna, miss Celia Foote, som kommer från sämre förhållanden, men gift sig med en rik man, som råkar vara Miss Hillys före detta partner. Därför är hon utstött ur de rikas gemenskap och blir den enda som inte känner till vad som hände, när Minny var anställd hos Miss Hilly. Miss Skeeter försöker bli journalist och författare efter en lång utbildning och får idén att skriva om svarta hembiträdens vardag. Hon får svårt att övertala Aibileen och Minny men lyckas efter många försök få dem och ungefär ett dussin andra hembiträden att ställa upp.
Boken i jämförelse med filmen
Filmen börjar med ungefär samma meningar som boken. Aibileen berättar lite om sin vardag. Till skillnad från i boken, där skrivprocessen börjar först flera kapitel in i boken, får vi i filmen direkt reda på att Aibileen låter sig intervjuas av Skeeter, som ska skriva boken. Därefter tas vi tillbaka i tiden till där allt började. 40 minuter längre in i filmen förs tittaren åter tillbaka till startpunkten, det vill säga själva intervjutillfället.
I början av både boken och filmen nämner Aibileen en L-formad spricka i miss Leefolts bord. Då tror man att det är ett tecken på att hon inte är lika rik som sina väninnor, vilket förstärks av att hon syr sina egna klänningar. Men i slutet är det just denna spricka som avslöjar att det är Aibileen som låtit sig intervjuas i boken.
Det finns många skillnader mellan boken och filmen som man lägger märke till. Ofta gör man ändringar i filmversionen för att den ska bli mer ”tittarvänlig”; ett exempel är filmen Chocolat, vars innehåll knappt påminner alls om bokens dystra berättelse. Böckerna är nästan alltid bättre än filmerna, för att man får mycket mer information, vilket gör berättelsen djupare. Men det finns en fördel som filmerna har och det är musiken. Personligen älskar jag dramatiska pianostycken och olika flöjter. Jag minns att jag tänkte att filmen Niceville skulle ha just sådan musik, som jag tycker ökar kvaliteten på filmen, men där blev jag besviken. Musiken hade en ganska anonym roll i filmen. Men åter till skillnaderna mellan bok och film. I boken försöker Minny lära miss Celia Foote att laga mat till sin make, men hon är ett hopplöst fall och lär sig aldrig något annat än ytterst simpla rätter. I filmen däremot lär hon sig att laga en festmåltid till Minny och sin make som tack och jag antar att det här är meningen att man ska bli rörd. Men när jag såg det så blev jag mest irriterad, för det var så onödigt att ändra just det. Det kan inte ha förenklat inspelningen eller något liknande. I boken förvarar Skeeter alla intervjuer tillsammans med ett häfte med Jim Crow-lagarna i en portfölj. Vid ett tillfälle glömmer hon kvar portföljen hos Hilly. Detta skapar spänning eftersom Skeeter är så nära att bli avslöjad och stoppad och denna spänning varar i två eller tre kapitel. I filmen däremot har Hilly bara tagit upp laghäftet ur väskan, hon har aldrig hela portföljen.
I hela boken är det ett mysterium vad som har hänt med Skeeters familjs förra hembiträde Constantine. När Skeeter kom hem från college jobbade hon inte kvar längre och modern berättade aldrig varför. I slutet av boken får man reda på att Constantine hade lämnat bort ett barn tidigare i livet för att barnet föddes vitt. Flera år senare hade barnet tagit upp kontakten med Constantine. Hon kom till Constantines arbete och blev förolämpad av att hon inte fick gå in i familjens hus. I filmen händer ungefär samma sak, men barnet är inte vitt. Då frågar man sig, varför. Inte heller här finns det någon anledning att ändra det som står i boken.
Dialog och berättarperspektiv
Dialogen blir väldigt viktig, både i filmen och i boken, för det är dialogen mellan karaktärerna, som berättar hur karaktärerna är som personer, och det berättar också, på ett naturligt sätt, vilka åsikter som var vanliga under den här tiden. Historien berättas ur ett jag-perspektiv vilket ger karaktärerna mer djup när man får inblick i deras tankar om det som händer. I filmer blir det ofta svårt att ha flera berättare och de har man löst genom att Aibileen är den som berättar historien.
Slutet
Berättelsens avslut är gott, Skeeter delar till exempel med sig av bokens intäkter till alla hembiträden som ställt upp och låtit sig intervjuas, men samtidigt är slutet öppet, allting är inte absolut löst, vilket jag upplever som en bra sak. Ett slut där alla trådar är fastknutna är inte realistiskt, medan ett slut med för många lösa trådar ger läsaren irritation över att författaren inte kunde lösa avslutningen bättre. Filmen avslutas med en monolog av Aibileen där hon bland annat säger: ”Gud säger att vi måste älska våra fiender. Det är svårt. Att berätta sanningen kan vara en början”.
Elin Larsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar