Äntligen har jag läst boken som legat på mitt nattduksbord i evighet: Min kamp av Karl-Ove Knausgård. Det tog sin tid måste jag säga, men när jag väl började och fick sammanhängande tid att läsa gick det ganska fort. Överallt har boken fått strålande omdömen så jag var riktigt nyfiken. Boken är en självbiografisk roman som är en genrebeteckning inom litteraturen och det betyder att det är ett verk som beskriver författarens eget liv eller episoder därur.
Så här står det på bokens baksida "I centrum står en far som i hela sitt liv agerat onåbar och omöjlig att förstå. När Karl-Ove får telefonsamtalet med besked om faderns död inleds ett sorgearbete som sätter hela minnet på spel." Författaren skriver om sitt liv och hur han blivit den han är idag. Det känns väldigt öppet och ärligt, han beskriver utan förskönande alla sina tillkortakommanden, han skriver även om sina släktingar och vänner. Detta har tydligen skapat en del skriverier i Norge. Hur mycket får man lämna ut personer i sin närhet egentligen?
Boken har ett mycket beskrivande språk, alla detaljer beskrivs noga och stundom upplever jag det som alldeles för mycket. För mig var det främst andra delen av boken då Karl-Ove har fått beskedet att hans pappa dött som det blir riktigt intressant. Han beskriver detaljerat sin pappas sista tid i livet (vilket han egentligen inte vet så mycket om) och han beskriver sorg och tankar kring sin pappa och deras familjs liv.
Som helhet blev jag faktiskt ganska besviken på boken. Vissa avsnitt bländade till, däremellan finns det avsnitt som jag fann ganska trista. Språkligt sett är den naturligtvis intressant, t o m fantastisk emellanåt.
Fler omdömen om min julläsning kommer efterhand här i bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar