Har just sträckläst en fantastiskt bra bok: Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo.Ska man på nåt sätt försöka skildra hur det är att leva med ätstörningar tycker jag att den här boken har lyckats hur bra som helst, och den skildrar alla människor runt omkring som väljer att inte se, eller som inte har förmåga att se. Föräldrar som inte ser, skolpersonal som gör tama försök men Jenny lyckas övertyga alla att det inte är några problem. Man blir bara så ledsen över alla tjejer som känner så här, att man ska se ut på ett speciellt sätt och vara på ett speciellt sätt, inte för sin egen skull utan för alla andras skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar