"But it's just rain. I smile. Brushing my tears away"
Denna bok är väldigt svår att bedöma och beskriva då den är så personlig och intim, nästan som en dagbok. Det är inte lätt att recensera hur någon tänker och känner när denne bearbetar sorgen och saknaden efter någon kär. Berättaren beskriver en förälskelse, en kärlekshistoria och tomheten när den älskade försvinner. Miljöer (pop-Stockholm under 1990-talet) och populärkulturella referenser (The Cure!) är konkreta, allt annat flytande och svårgripbart. Men det som är påtagligt är det här - boken är en blandning mellan lyrik och berättelse, där tomrummen i texten representerar det som inte sägs, de tankar som leder fram till det som skrivs och inte skrivs, de minnen som bränner och de som inte längre finns kvar. Texten kan vara svårförståelig emellan åt, precis som sorgen kan vara. Jag tror helt klart att det är upp till läsaren att avgöra om den finner boken bra eller dålig och vad den egentligen säger!
Två citat från boken som jag tyckte var fina och som jag kommer ta med mig:
"Du kan åka till Göteborg, Berlin eller London, men kärleken kan du inte åka ifrån" (s.25)
"Nietzsche säger att privilegiet med att vara död är att man inte längre kan vara döende." (s. 105)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar