Korparna av Tomas Bannerhed

Korparna tilldelades 2011 års Augustpris för Årets svenska skönlitterära bok. Man blir nyfiken såklart - trots att jag inte omedelbart lockas av handlingen i boken -familj med ett litet jordbruk i Småland under 70-talet. Men jag fastnade verkligen direkt i den här boken när jag började läsa. Språket är något alldeles speciellt som får läsaren att känna den karga, sorgsna, melankoliska stämningen som råder på gården. Det går inte snabbt framåt i boken och fågel- och naturskildringarna är många (vissa kunde man faktiskt hoppa över om man vill) men ändå är det något som drar. Då är det BRA!
I boken får vi följa en familj som driver ett litet jordbruk i någonstans i Småland. Det är svåra tider och det är knapert och det bär sig knappt. Pappa Agne är bekymrad  och förtvivlar över omständigheterna. Det är sonen, Klas, som berättar i boken. Det är självklart att han ska ta över gården, men Klas är mest intresserad av fåglar och vill INTE ta över gården, han lever i en skräck för att han ska bli påtvingad detta jordbruksliv och han lever med en skräck inför fadern som kanske håller på att bli helt galen av alla vedermödor som inte lönar sig. Mamman kämpar på och försöker lätta upp stämningen och vara den trygga, starka som alla kan luta sig mot. Jag väntade bara på att något skulle drabba henne också.
Det är dystert, det är sorgligt, det är kusligt men BRA!